Om borgerlighet och identitetspolitisk pajkastning

Vi närmar oss riksdagsval. Det förekommer diskussion om vilka alternativen är för den borgerliga väljaren. Hurdan politik riktar sig till en “borgerlig väljare”?

För mig innebär borgerlighet och borgerlig liberal politik en politik där vi ansvarsfullt och balanserat skapar ett möjliggörande samhälle för individen. Det gör vi genom att bland annat satsa på god utbildning för var och en och aktivt skapa goda förutsättningar för nya och befintliga företag att växa inom hållbara ramar.

Under de senaste veckorna har jag både läst och hört inspel om att SFP “inte är ett borgerligt parti längre”. Samlingspartiet vore enligt samma röster det enda “riktiga” borgerliga alternativet. Dessa påståenden brukar ofta motiveras med att SFP är med i den nuvarande regeringen och har varit del av den politik som drivits från 2019 till idag. När man gör påståenden som dessa känns det som att man glömmer faktumet att för att skapa en god och balanserad regeringspolitik i ett flerpartisystem behövs det samarbete över ideologiska gränser, från höger till vänster.

SFP är ett borgerligt liberalt parti. Ett borgerligt liberalt parti som är berett att axla ansvar och diskutera svåra frågor och hitta gemensamma lösningar. Vi ska inte glömma att utan SFP i den nuvarande regeringen skulle vi kunna befinna oss i en värre situation “ur borgerligt perspektiv”. SFP behövs. SFP behövs även i den kommande regeringen.

Sannfinländarna har, utöver sin sedvanliga främlingsfientliga populism, den senaste veckan visat sitt förakt för allt som heter internationella investeringar genom sin kritik mot det norska Blastr Green Steels investeringsplaner i Ingå. Denna investering beräknas kunna hämta in över 1400 nya arbetsplatser och ökade skatteintäkter. Det är verkligen inte borgerligt att Sannfinländarna vill stänga ut potentiella investeringar som hämtar in arbetsplatser och skatteintäkter.

SFP må vara ett “litet” parti, men är av hävd en uppskattad regeringskollega. Det möjligtvis kommande statsministerpartiet Samlingspartiet kommer att behöva en borgerlig samarbetspartner. Det är här SFP kommer in i bilden. Ska man utöva politisk pajkastning partier emellan när vi har viktiga sakfrågor att gemensamt fundera på, till exempel den offentliga ekonomins skuldsättning? Det tycker jag inte.

Det är den konkreta sakpolitiken som räknas. Till exempel i Helsingfors har samlingspartister drivit en rad beslut som kan definieras som “icke-borgerliga”. Bland annat infrastrukturprojekt som gång på gång överskrider den planerade budgeten. Det är knappast ansvarsfull ekonomisk politik. Tänker jag baserat på detta ifrågasätta Samlingspartisters berättigande att kalla sig borgerliga? Det tänker jag inte göra.

Jag anser att det viktigaste i politiken är att hitta gemensamma lösningar på svåra frågor genom respektfull dialog och gott samarbete. Då behövs inte identitetspolitik och politisk pajkastning. När vi går till val tänker åtminstone jag inte fokusera på att baktala möjliga samarbetspartners för att försöka vinna några röster. Istället vill jag lägga allt fokus på de faktiska sakfrågor som jag upplever att är viktiga och där försöka hitta samarbeten och samsyn.